“Night train to Amsterdam” – Min slow travel blogg

Som bokmärke har jag min farmors skolfoto från början av förra seklet. Hon trivs bra på resan med mig äventyrare som hon var.

Florence hade inte begripit det, kanske av samma orsak som hon inte förstod varför han inte tyckte om att flyga. Gå ombord på ett plan och några timmar senare vara framme in en helt annan värld, utan att han ha haft tid att ta till sig synintryck från den avverkade streckan – det gillade han inte, det gjorde honom förvirrad.

Titeln för den här Slowtravel bloggen är inspirerad av boken “Nattåg till Lissabon” av Pascal Mercier – citat ur boken ovan. Det var min vän Carita som rekommenderade boken åt mig här om dagen. Boken, som jag lånade på finfina Ekenäs bibliotek, tror jag är den perfekta reskompisen för den tågresa till Amsterdam jag nu embarkerar på.

Jag sitter på tåget mellan Karis och Åbo i Finland där jag ska ta färjan över till Stockholm och vidare till Köpenhamn där jag ska hoppa på nattåget till Amsterdam. Den sista biten till Rotterdam avslutar första etappen på Interrailresan. I övermorgon är jag hos Jonas och Marijke!

Det var inte ett så enkelt beslut att ta en tågresa istället för att ta flyg t/r. Det blev slutligen en kompromiss främst pga min gamla pappa som jag inte vill vara borta från mer än ett par veckor i detta läge. Det är ovanligt att ta tåget längre än möjligen till Köpenhamn eller Göteborg om man reser från Finland. På sommaren är det säkert en hel del (unga) Interrailare som hoppar på färjan mot Sverige och fortsätter söderut med tåg hur långt som helst…

Nu hör jag i högtalarna min kusins dotters sambo Reidar – han är nämligen den nya “tåghallåan” i de finländska tågen sedan ett par månader “Saavuumme Saloon; vi anländer till Salo; we will arrive at Salo”.

Då är halva tågsträckan redan över. Ja, det var alltså inte ett lätt beslut att ta. För det första tar det tid och jag är inte idag mera van att transporten från en plats till en annan ska få ta tid. Till Amsterdam flyger jag på 2 timmar och tar jag tåg och buss till flygfältet i Helsingfors tar det 2 timmar – alltså tillsammans ca 5 timmar. Nu kommer resan att ta ca 40 timmar!

Men jag håller med min romanhjälte Raimund Gregorius – det är något speciellt att rullar på marken och följa vardagslivet utanför tågfönstret. Själen hinner bättre med. Man blir också tvungen att vara närvarande i världen på ett annat sätt och skrubbas och frotteras med andra resenärer en längre tid än om man flyger. På gott och ont. Bakom mig sitter nu en mamma med sitt barn i tvåårsåldern, de steg på i Salo, tog fel på vagn och hamnade i vår knäpptysta vagn – vi har inga “tysta vagnar” i Finland men de blir ofta tysta för att vi är finländare. Mamman läser nu gonattsaga åt barnet. Jag blir alltså störd i mitt tänkande och skrivande, måste anpassa mig till omgivningen. Jag satte öronproppar i öronen men det tar inte bort allt ljud.

Vad är slow travel?

På Slow travel Stockholms hemsida står det:

Slow Travel encourages us to slacken our pace, re-consider our motivations (and itineraries) and embrace a “less is more” instead of a “fast is better” ethos. It emboldens us to take pause. To think. To saunter instead of rush and enjoy the details instead of blurring past them.

Så varför har vi oftast så bråttom? Vart har vi bråttom? Vad vinner vi på att ta en resa på 5 timmar istället för 40 timmar. Inte pengar i alla fall – min resa  blir ungefär dubbelt så dyr som om jag hade flugit båda vägarna. Vi tycker oss inte ha tid idag med jobb och andra åtaganden. Och tid är pengar, sägs det. Jo, i en värld där vi ska arbeta 40 timmar i veckan i 50 år blir det lätt så vi tänker. Semestern är kort och vem hinner slösa den på att sitta på ett tåg? Vi vinner kanske också tid med nära och kära på både ändor av resetappen.

Jag har ändå bara mött positiv respons på mitt tågprojekt – jag är möjligen litet glatt förvånad över det. Och Jonathan meddelade att han vill komma med mig på min nästa tågresa! Florence hade inte begripit det, men tur nog delar jag mitt liv med en som gör. Han reste tillsammans med mig på en Interrail resa jag gjorde till en konferens i Geneve. Jag fick tillstånd att ta tåget till konferensen för att man räknade “footprints” för alla resande.

Nu meddelar den manliga konduktören – vi har både en manlig och en kvinnlig på denna resa och första gången jag sett en konduktör i Finland som skiljer sig från en rätt homogen konduktörsmall, hon kunde vara från en invandrad familj – “Vi anländer till Kuppis” – detta bara på finska eftersom de flesta konduktörer i Finland inte talar svenska. Reidar kanske inte läst in Kuppis?…..men nu har Reidar återkommit och berättar att vi anländer till Åbo och med datorpauser att “expresståget-till-Tammerfors-klockan-20.05-avgår-från-spår-4”. Det måste vara svårt att läsa in ord utan det vanliga tonfallet så de kan fogas samman efteråt hur som helst.

Jag har funderat och åter funderat på min itinerary – reseplan. Jag har skurit  ner mina planer, tänkte resa många dagar och använda Interrailkortet fullt ut – har ett Global pass jag kan resa 5 dagar under 10 dagar med. Jag har redan i mina tankar varit i Bordeaux, Lissabon (hej Teresa!) och på Channel Islands,  ja tom i Italien (hej Linda!). Att planera en resa är ju litet som att resa på riktigt så det känns litet som om jag varit där. Men jag åker för att fira min son Jonas födelsedag och med honom och Marijke ska jag också utforska södra Holland och den underskattade lillasystern till Amsterdam – Rotterdam.

Jag planerar i alla fall att ta ett par dagars resa söderut från Rotterdam men vi får se vart….Bryssel, norra Frankrikes kust…  Bretagne tycker jag är nära Holland och det känns befriande att jag kan hoppa på ett tåg vart som helst…

Nu meddelar Reidar att vi har anlänt till Åbo hamn….