Slow travel blogg. Etapp 5: En tågnatt med komplikationer

Tyst gemenskap

Jag vandrar mot stationen vid 17-tiden och hinner ta en kaffe på Biograf Dagmar ett kvarter för Huvudbangården.  Där kan filmnörden supa in en gammal biografs atmosfär i lugn takt. De har tom wifi. Hämtar mitt bagage och nattåget till Amsterdan är redan inne på bangården när jag kommer ner och jag kan gå rakt in i min sovkupé. Där sitter redan en tjej och läser och jag hälsar och hon hälsar litet skyggt. Sen fortsätter hon läsa. Känner mig hemma i denna tysta kupé.

Vår tysta gemenskap i kupén inger trygghet och jag blir påmind om varför jag tycker om att åka tåg: Jag kan skapa mitt hem i en främmande miljö – ta min lilla plats i besittning för en liten stund mitt i ett halvoffentligt rum bland andra människor – som gör detsamma – tills vi går skilda vägar på våra respektive stationsmål.

Kvällen och natten ser ut att bli lugn men på något sätt vilar en oro i luften eftersom vi ännu inte träffat den tredje personen vi ska dela kupén med. När tåget stannar i Kolding mitt på Jylland väntar jag med spänning på vår kupékompis.  Ingen kommer och konduktören undrar om det kanske inte blir någon till passagerare i vår kupé. Men just när tåget ska sätta igång kommer en person springande in på perrongen och hoppar på. Vi småpratar och det blir trångt med bäddarna nedfällda så vi borstar tänder och jag kryper längst upp och sätter på ett avsnitt av Spanarna medan jag vaggas till ro.

Efter 10 minuter sätter oljudet igång – snarkningarna! Jag sätter i öronproppar och sedan hörlurarna ovanpå –mitt speciella knep när jag delar rum med oljud. Det hjälper inte fast tågets ljud litet dämpar de värsta snarktopparna. Har just läst att tunga snarkare kan komma upp i en ljudnivå på över 80 dB, vilket motsvarar ljudnivån hos en dammsugare. Men jag skulle hellre ha en dammsugare till kupékompis – de har ett konstant oljud!

Jag kliver ner för stegen och hämtar mina stora heltäckande hörlurar, stoppar öronproppar tillbaka i öronen, hörlurarna på och försöker fortsätta lyssna på Spanarna. Jag ser med bävan fram emot en 9 timmars natt med snarkerskan i bädden under mig. Då hör jag min första kupékompis gå ut ur kupén, hon återkommer och lägger sig igen. Efter en stund kommer konduktören och berättar att det finns en ledig couchette längst bort i tåget. Vi samlar ihop våra pinaler, något som inte alls stör den sovande medpassageraren som fortsätter att snarka, och går genom 4 sovande vagnar till den allra sista kupén – sen tar tåget slut.

Vi förstod vi senare att det lär vara så att de brukar låta den som stör “byta ner sig”. Men vi var mycket lättade över att få krypa ner i våra enkla bäddar. Vi bytte ner oss i klass men bytte upp oss när det gällde lugn och ro och nattsömn.